Som liten så valde mina föräldrar att inte sätta på mig sjal. Dom tyckte att jag hade nog med förtryck så det räckte, med min hudfärg.
Detta förtryck kommer inte bara från det Västerländska samhället utan också det muslimska.
Som svart muslim går jag både igenom afrofobi samt islamofobi. Det har förändrat och påverkat min syn gällande hijab, alltså sjal.
Min mamma började faktiskt ganska nyligen (runt 5-10) år sen använda sjal igen, ett val som var självklart i hennes ögon, men i mina ögon inte lika självklart.
Jag vill börja med att säga att jag är muslim. Jag tror på en gud och att Muhammed (pbh) är vår profet, men däremot kan jag inte se mig själv i en sjal. Detta på grund av 1.) Jag är 17 och jag måste tänka på min framtid. Det är nästintill omöjligt in my eyes att få jobb med sjal i vårt samhälle.
Som afrosvensk och muslim så är det dubbelt så svårt för mig att få jobb jämfört med vita kristna.
Man kan säga att jag nästan skäms för mitt arv, min religion och min kultur men det är absolut inte det främsta problemet eller orsaken; det handlar om att jag vill gå igenom i livet utan att hela tiden kämpa för min rätt.
Enligt BRÅ så är de främlingsfientliga/rasistiska hatbrotten de vanligaste. Av 5 518 hatbrottsanmälningarna så hade 72% främlingsfientliga och rasistiska motiv . Av de 3980 anmälningarna som klassades i dessa motiv så var 940 afrobiska och 310 islamofobiska (dessa var bara anmälda brott, det finns ett enormt mörkertal såklart) Dessutom har de afrofobiska hatbrotten ökat med 26%, så ni kan väl förstå hur mycket av detta en muslimsk afrosvensk kvinna måste utstå.
Jag orkar inte få skit för min hudfärg samt min religion. Något jag har fått sedan 2001. Gång på gång ska jag höra rasistiska och nedlåtande skämt och kommentarer gentemot min hudfärg och min religion och gång på gång ska jag skratta bort det.
De värsta gångerna var ju Quran skolan när jag var tvungen att åka igenom halva stan i hijab och hålla min Quran gömd. Jag gömde den, inte för att jag skämdes, utan att jag var rädd att bli nedslagen eller spottad på.
Skämten var ju också ganska jobbiga. En gång när jag var vid medborgarplatsen på väg för att be, så var det några fulla gubbar som skrek ”spring, bomb!” när jag gick förbi och garvade högt.
Jag hade alltid i baktanken att le åt de som utsatte mig och att visa att jag är bättre än dem. Min Quran-lärare brukade säga till oss att vi ska alltid vara våra bästa, på grund av att vi är ambassadörer för islam. Men helt ärligt, ibland ville jag bara skrika nej. Jag ville skrika tillbaka till fullgubbarna som skämtade om mig eller skrika idiotjävlar till tonårsgänget som kallade mig för negermuslim i London.
Men istället får jag vara tyst. Men istället får jag vara extra snäll mot personer som just kränkt och förnedrat mig.
För jag är ambassadör för en religion jag inte känner mig 100% del av, enligt andra.
Jag avundas av alla mina muslimska systrar över ert mod att ha sjal. Önskar att jag en dag vågar bli lika stark som ni.
Att jag en dag kan gå modigt på gatan med min sjal och säga ”Ja, jag är muslim.” utan rädslan att bli skadad, förödmjukad eller missa ett jobb.
Jag vill kunna använda hijab men däremot vill jag kunna ha ett högavlönat arbete och inte bli diskriminerad på grund av min hudfärg eller min religon. Jag vill kunna följa min tro, men jag vill också kunna försörja mig. Just nu verkar dessa vara oförenliga.
Kaddi Said är 17 år och your avarage black angst teenager, Svensk-Somalisk med förkärlek till choklad och London, framtidsplaner är att göra något viktigt med sitt liv. Hon twittrar på @Helvetes_skit om sin evigt jobbiga ungdom. Hon bloggar också om sin vardag på KaddiSays
